Karolina Orrhedes författarblogg

Återstående tid: 40 veckor

Antal goda tecken: 1

Antal dåliga tecken: 1

Summa: 0

På mellanstadiet började jag på Den Stora Romanen otaliga gånger. En gång lyckade jag knacka ner fyra tättskrivna sidor på min reseskrivmaskin. Sedan tog det stopp. Jag tappade intresset för historien och började på en ny. Hade jag fortsatt så skulle jag ha blivit en jäkel på inledningar. Det hade inte varit så dumt.

Istället fick jag jobb som ungdomsreporter på Östgöta Correspondenten och gick över till att skriva artiklar om pop-gruppen Style efter melodifestivalvinsten med Dover  Calais, Miljöpartiets språkrör Birger Schlaug inför valet och delfinerna i Kålmården inför sommarsäsongen. Jag skrev i tidningen hela högstadiet och gymnasiet.

Sedan var det dags att växa upp och bli någonting. I tjugo år höll jag upp med prosaskrivandet utan att sakna det. Sedan samverkade flera faktorer.

Efter en treårig MBA utbildning hade jag övat upp min skrivhastighet så att jag skrev fortare än jag kunde tänka. Otåligheten över att fingrarna inte kunde pränta ner det jag ville säga i tillräckligt snabb takt var borta.

Jag hade börjat få luftrörsinfektioner med viss regelbundenhet. Hostan tvingade mig att sitta upp natten igenom med ett soffbord fyllt med tekoppar, hostmedicin och Läkerol. Ibland kunde jag fördriva tiden med en DVD box. Oftast läste jag böcker. Efter ett tag kändes det som om Hollywood inte kunde producera tillräckligt med filmer och att det inte kom ut tillräckligt många böcker på svenska och engelska för att räcka nätterna igenom. Jag insåg att om jag ville fly verkligheten och hostan så fick jag skriva en historia själv. Jag började på Bortom Räddning. Redan efter första kapitlet var jag fast. En värld hade öppnats för mig. Ett mikrokosmos där jag förstod var varje person tänkte och kände. Ibland kunde jag påverka. Ibland gjorde personerna något helt annat än vad jag ville. Min hosta existerade inte här.

I ett år skrev jag med dörren stängd. Ingen fick läsa. Jag började fundera på att ge ut boken, men ville helst att den skulle ges ut i Tyskland eller någonstans där ingen jag kände läste den. Men ju mer jag skrev desto mer kände jag att jag kunde stå för mina texter. Texterna var inte jag. De var något jag gjort och hade någon synpunkter på det så var så god. Jag hade blivit för vuxen för att gå sönder av det.

När jag väl började låta noga utvalda vänner läsa så upptäckte jag hur sporrad jag blev av att förstå vad som var otydligt, vilka karaktärer som var för platta och vilka miljöer som var svåra att se framför sig. Texterna blev hela tiden bättre när jag skrev om. Jag insåg att jag hade kontroll över textmassan. Jag kunde forma den precis som jag ville. Vad som helst var möjligt. Jag började önska att fler läste och tyckte till.

Då kom jag in på skrivarlinjen. Varje månad får jag kommentarer av sju kursare och min lärare AC på sex sidor text. Samtidigt ger jag kommentarer till mina sju kursare. Det känns som rena rama hjärntvätten. Min hjärna formas om mer och mer efter varje textvecka. Nu studsar jag till på ett onödigt adverb och hoppar högt på varje utfyllnadsord. Den råa texten som flyter fram mellan mina fingrar är mycket mer konsekvent än tidigare. Gestaltningen är mer inkännande. Miljöerna mer sparsamt beskrivna med några få nyckelord.

Det är underbart.