Karolina Orrhedes författarblogg

Åttiotal

”För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, fy fan vad jag är full!”

Nina de Coyette såg på sin klasskompis Anders, som leddes ut från Dag och Natts festtält på Gröningen av vakterna.

Hon satt på en plaststol i det mörkaste hörnet av tältet och pillade på etiketten på sin ölflaska. När den lossnade knölade hon ihop den och släppte ner den på gräset. Kastade en blick på klockan, suckade och sjönk bakåt i stolen.

Hon korsade benen vid anklarna och vickade på de vita basketdojorna så att det lilla ljus som letade sig ända in till hennes mörka hörn glittrade i de silverfärgade skosnörena.

Vitklädda studenter flockades vid baren. Ninas ögon fastnade på Johan Andersson vars huvud stack upp en decimeter ovanför de andras. Något hade hänt med honom. De hade umgåtts nästan varje dag sedan dagis. Gått i samma klass, åkt på orienteringstävlingar och scoutläger, men när hon hade mött honom i klassrummet på morgonen hade hon nästan inte känt igen honom.

För första gången fyllde han ut sin studentkostym och för en gångs skull hade han lyckats hitta byxor som inte var för korta. Det mest radikala var att han hade rakat av sitt tunna råttfärgade hår som redan visade tecken på en begynnande flint. Hon hade aldrig sett det förut. Inte ens när de var små. Han var vacker.

Fler än Nina hade upptäckt förändringen. Som vanligt hade han ett gäng tjejkompisar runt sig, men nu betedde de sig annorlunda. Någon rörde vid hans arm, någon annan putade med sitt dekolletage, men det nyaste av allt var att alla tjejerna hade blicken på Johan.

Tidigare hade han varit en i gruppen. Tagen för given. Nu var han medelpunkten.

Nina såg det spända draget runt hans mun och rynkan i pannan och undrade vad som tryckte honom. Han lyfte blicken och mötte hennes. Nina såg bort. Ville inte att han skulle se henne sitta ensam. Hon brydde sig inte, men det skulle han göra.

Johan frigjorde sig från gruppen och kom fram till henne.

”Vill du vara kvar, eller ska vi gå hem tillsammans?”

”Men du verkar ju ha så kul.”

”Äh. Inte så kul som jag trodde.”

Johan plockade ner deras jackor från klädställningen, svepte Ninas mantel om hennes axlar och drog upp huvan i form av en studentmössa över hennes huvud.

”Du, fantastisk skapelse. Det här är nog det snyggaste du någonsin sytt.”

”Och till ingen nytta.”

De började vandra hemåt längs Norra hamnen i Helsingborg. Nina kände hur Johan iakttog henne. Bara han inte blev så där omtänksam. Hon skulle inte orka hålla fasaden uppe. Skulle storböla.

Johan harklade sig.

”När vi gick de sju ärevarven runt Stenbocksstatyn idag. Det såg nästan ut som du grät.”

”Äh.”

”Men din farmor berättade hur fina betyg du hade fått.”

”Hon fattar ju inte. Hon fick aldrig fortsätta efter Folkskolan. Var tvungen att börja jobba. Hon hade tyckt att det var fantastiskt vilka betyg jag än hade fått.”

Johan var tyst.

Nina hörde själv hur pipig hennes röst lät. Patetiskt.

”Hon fattar inte att ni kommer att gå vidare och komma in i Lund, men jag kommer att bli kvar på Råå. Bädda sängar på pensionatet tills jag dör.”

Johan sa fortfarande ingenting, men han lade armarna om hennes axlar och gav henne en kram i farten.

Nina stannade upp när de kom till Konsul Olssons plats.

”Ska vi gå förbi Springpostgränden och kolla hur teknisterna har det?”

Johan nickade och de vände upp för Hästmöllegränden.

De stannade till i höjd med Springpostgränden men utan att vika in på gatan. Det låg ett upphetsat sorl över entrén till festen och ett gäng killar skrålade och svepte öl. 

Johan pekade.

”Där är Anton.”

”Alltid mitt i centrum av coola gänget.”

Nina såg på hans rygg och tänkte att det var lika bra att Anton inte såg dem. Han var i sitt esse nu. De skulle ändå hänga med honom hela sommaren.

Johan verkade tänka detsamma. De fortsatte gå längs Fågelsångsgatan.

”Vänta”, hördes det när de kommit en bit bort. Anton.

”Är ni på väg hem? Pleeeease wait. Jag ska bara hämta jackan.”

Han flämtade och rusade in i festlokalen.

”Hade ni kul?” sa Nina när han slog följe med dem.

”Bloody morons. Ska bli så skönt att slippa deras fula nunor.”

Vid Mariatorget hittade de samhällsvetarna på väg in på nattklubben Q. Jacob satt på stenmuren som löpte runt Mariakyrkan. Han var ensam och stirrade ner i sin ölflaska. De hoppade upp på muren bredvid honom och han såg upp.

”Snygg kostym”, sa Johan.

Jacob såg ner på den och drog ut tyget i navelhöjd. Det såg ut att kunna rymmas flera fotbollar där.

”Farsans.”

Jacob sjönk ihop ännu mer.

”Kom.”

Nina tog hans hand och drog upp honom i stående. De gick söderut, arm i arm. Johan och Anton följde efter.

”Så intensivt som jag har längtat efter att gymnasiet skulle vara slut och nu känns det bara tomt”, sa Anton.

”Vi har nog inte fattat hur bra vi har haft det. Läkarlinjen kommer att bli skittuff”, sa Johan.

”Jag kommer förmodligen hamna i Luleå. Northern lights, my ass. Fan att jag aldrig lärt mig åka skidor”, sa Anton

”Strunt i det nu. Sommarlovet har just börjat.”

Nina stack sin andra arm under Antons.

”Ska vi sticka ut med båtarna några dagar? Segla till Anholt, kanske?”

”Kan inte.”

Jacob såg ner i backen. Suckade.

Anton kom fram bredvid Jacob, tog hans ölflaska och drack.

”Fattar inte varför du fick för dig att göra lumpen. Du kommer att missa en sommar med oss. Och kustjägarna? Av alla lumpar man kunde välja, varför var du tvungen att ta något så jobbigt. Ja, du vet vad jag tycker.”

Jacob såg på Anton i ett flyktigt ögonblick innan han böjde på nacken igen.

”Jag vet.”

De var tysta en stund tills de kom till hörnet av Carl Krooks gata och Furutorpsgatan. Där hittade de Sophie och hennes kollegor från Svenska Kyrkan. Hon kramade om dem allihop.

”Ska ni hem till Råå?” 

Nina nickade. Fia var inne i en religiös period. Hon citerade bibeln, tände rökelse och insisterade på att kallas Sophie i stället för Fia. Tydligen betydde Sophie visdom. Hon pratade om andlig upphöjdhet och om att frälsa själar.

Johan vacklade till som om han druckit för mycket.

”Fia, vi är fyra studenter på drift i natten. Kan du inte ta hand om oss, så att vi inte far illa? Du kunde kanske lära oss en psalm på vägen, eller nåt?”

Sophie såg på en äldre kollega. Nina gissade att det var en diakon från kyrkan. 

Diakonen log.

”Stick du! Det är ju din student!”

”Men meditationen … Jag skulle ju hålla en Gongmeditation vid midnatt.”

Diakonen såg in mot lokalen. Nina följde hennes blick. Var de som satt runt furuborden och drack te och åt ostfralla knarkare? De såg ut att ha levt ett hårt liv. Bra att så många hade schäferhundar. De såg ut att behöva en trogen vän.

Diakonen skrattade till.

”De kommer att överleva en kväll utan meditation. Det lovar jag.”

De fortsatte att gå under tystnad. Stadsmiljön byttes mot nedsläckta villakvarter. Husen såg övergivna ut. Hade alla människor försvunnit? Var de ensamma kvar? Nina ryste till.

De lämnade Helsingborgs asfalt bakom sig och klev ut på grusstigen som löpte längs kusten. Nina såg ut över havet. Öresund låg spegelblank. Mångubben log. Lyste upp en bred autostrada av glitter.

Vattenståndet var högt och vattnet hade sträckt sig långt upp på sandstranden som om det, liksom ryssar och danskar, ville erövra gräset på den kilometerlånga äng som var Råå vallar. Med blicken följde Nina befästningen som byggts efter invasionerna. Den slingrade sig fram en bit upp på ängen och hade stått emot vattnets oberäknelighet även i den värsta novemberstorm.

Nina sög in den tångfyllda doften genom näsan. Blåste ut den gamla genom munnen. Höll ut armarna, lutade huvudet bakåt och blundade. Snurrade varv på varv över gräset. Fia tog några danssteg.

Anton satte sig på huk med ett ben utsträckt som fälleben. Nina upptäckte det inte förrän hon föll baklänges.

Hon gjorde sig mjuk och lät kroppen falla ner i en baklängeskullerbytta. Hoppade upp på fötter igen och fällde Anton med O goshi, lade sig över honom i en fasthållning och såg ner i hans ögon.

”Ger du dig?”

”Jag ger mig”

Anton log ett snett leende.

”Aldrig.”

Han vräkte henne av sig och naglade fast henne mot marken.

”Inte lika ynkligt som vanligt”, sa Nina.

”Never forget! Det var du som slutade med judo, inte jag.”

Han reste sig upp och bjöd henne en hjälpande hand.

”Jag måste bada”, sa Johan.

Nina nickade.

”Ska vi inte gå förbi Kaiyo och se om hon vill hänga med.”

På Råå Sushi var fredagskvälls-take away rusningen över och Kaiyo stod i disken. Hon tittade upp, såg dem och log.

”Pappa jag sticker nu!”

Hon hakade av nyckeln till Kallbadhuset från sin krok.

”Sisten i är en fegis”, sa Anton och de rusade mot bryggan samtidigt som de kastade av sig de vita studentkläderna.

Glada tjut rev sönder stillheten som rådde innanför kallbadhusets murar. Nina stannade till längst ut på bryggan och fick en kärvänlig knuff ner i det kalla vattnet av Anton. I nästa sekund blev han knuffad av Jacob.

”För vi har tagit studenten för vi har … blubb, blubb”, sjöng Johan och Sophie medan de hoppade i, hand i hand.

Kaiyo kom sist med en stor varm badhandduk till var och en från sina föräldrars spa.

Får vi bara vara tillsammans så kommer nog allt att ordna sig, tänkte Nina.