Karolina Orrhedes författarblogg

Lukten var det första hon blev varse. Jäst tång och förruttnelse. Hon huttrade till. Knep ihop ögonen. Svalde utan att det kom någon saliv. Lyssnade. Tyst. Tomt. Vindstilla och varmt. Hon verkade vara inomhus.

När hon lyssnade riktigt noga tyckte hon sig höra måsar skräna långt bort. Hon drog in luft genom näsan. Där var den där lukten igen. Den kändes bekant, men hon mindes inte varför. Bara att det var något hon behövde akta sig för.

Hon anade ljus bakom de stängda ögonlocken, smärta i varenda muskel. Munnen var torr och den lilla saliv hon lyckades få fram smakade kemiskt. Illamående sköljde över henne. Ögonlocken darrade till och öppnade sig till en springa. Svaga ljusstrålar lyste fläckvis upp mörkret. Hon kisade och såg sina egna ben utsträckta framför sig. Hon satt ner. Fick syn på en gul plasthink som stod placerad vid hennes höft. Illamåendet ökade. Hon försökte använda händerna för att ta tag om hinkens båda sidor, men något höll fast dem bakom ryggen. Hon kunde inte kontrollera det längre. Lutade sig så långt mot hinken som hon nådde och lät det ske. När magen var tom sjönk hon bakåt. Andhämtningen lugnade sig. Hon blundade igen. Huvudvärken sköljde över henne från toppen av skallen fram över pannan till ögonbrynen.

Att formulera en tanke fick det att värka i tinningen. Hon gav upp och lät sig glida mot medvetslöshet.

En smärta i nacken hindrade henne från att fortsätta fly verkligheten. Hon måste ha lutat huvudet snett under sin medvetslöshet. Hon rätade på huvudet, men slog i något elastiskt som bildade ett alldeles för lågt tak över hennes huvud. Kisade snett uppåt mot tunna vita trådar som löpte parallellt. En väv?

Rörelsen hade fått hennes sittplats att gunga till. Hon tog spjärn med hälarna mot golvet. Efter någon minut lugnade sig pendelrörelsen. Vad satt hon på? Hon krafsade med sina bakbundna händer mot något som kändes som ett fårskinn. Hennes fötter kunde känna ett trägolv, men skinnet befann sig högre upp, verkade sväva fritt en decimeter ovanför golvet. Hon kände något som skar in i skinkorna genom skinnet, smala brädor? Det kliade från trådarna som löpte ner bakom hennes rygg från väven ovanför hennes huvud till brädorna. Hon rörde på höften och hennes sittplats gungade till igen, men denna gång var hon beredd och kunde parera rörelsen.

Var är jag?

Hon tvingade upp ögonlocken. Det var skumt i rummet och soffor, fåtöljer och en gungstol stod packade alldeles för tätt inpå, som vålnader som lutade sig över henne för att stirra. Hon kände inte igen sig. Hon skymtade några glasblocksfönster högt upp på väggen. Ljuset från dem spelade på ett gulnat furugolv. En trasmatta nedanför en trappa med furuspaljé. Där ovanför någonstans låg hennes liv. Uppför trappan, ut genom dörren och sedan hem. Vad hem nu var. Ingen bild kom till henne.

Hon fokuserade på sina bara tår. Lilltån på vänster fot var lite krum. Det fanns spår av lila nagellack. Kände hon igen det? Nej. Det kunde varit någon annans fötter.

Fötterna övergick i vader. Sedan knän. Hon fortsatte upp längs låren. Snabb inandning. Hon var naken.

Illamående igen. Snabbt lutade hon sig över hinken som stod tätt intill hennes högra lår. Ut med det onda. Lättnad. En droppe frätande magsaft rann nerför hakan och försvann ner mellan brösten.

Hon lutade huvudet bakåt mot trådarna bakom ryggen och förberedde sig på huvudvärken.

Migrän?

Det kändes obekant.

Vem är jag?

Hon sökte efter ett namn, en stad, en ålder. Ingenting. Hon såg ner på sin kropp. En vuxens hud. Det var ingen gammal kvinnas kropp, men inte heller en tonåring. Hon gissade på mellan trettio och fyrtio.

 

Höfterna och låren var kraftiga även om fötterna var nätta. Ingen atlet precis. Hon skakade på huvudet och såg att hennes hår var långt och rödbrunt. Huden på vaderna var så blek att den verkade genomskinlig. Hon kunde se blodådror tvinna sig runt vristerna.

Tvekande prövade hon några ord i huvudet.

Visst är det väl svenska jag tänker på?

Hon var nästan helt säker. Kunde hon plocka fram något annat språk?

Je me trouve dans une situation trés etrange!

Det var franska och betydde att hon befann sig i en konstig situation. Var det hennes näst starkaste språk? Kunde hon engelska också?

I seem to be a prisoner!

Hjärtats slag ekade i hennes bröstkorg. Andningen gjorde U-svängar i halsen. Inget syre nådde lungorna. Hon drog in och drog in. Förlorade kontrollen. Paniken rev runt i hennes kropp. Efter långa minuter saktade andningen ner. Paniken gav vika. Hon sög in några djupa andetag. Försökte styra tankarna mot att fortsatta att samla fakta om sig själv. Efter en stund gick det.

Vad kunde hon egentligen? Hon famlade efter en tanketråd som kunde leda henne till ett ämnesområde som hon behärskade, men inget dök upp. I stället såg hon sig om för att förstå vad hon var bunden till; en vävstol? En våg av lättnad sköljde över henne. Äntligen något som hon kände igen. Hon var helt säker. Det var en vävstol.

Hon verkade sitta intryckt under väven. Kunde hon något om vävstolar? Hon försökte hitta namnen på delarna, men det var tomt. Hon såg ner på de åtta smala brädorna som stack ut under fårskinnet hon satt på. Hette det pedaler? Såg att det fanns ytterligare åtta vid hennes vänstra sida. Hon prövade att flytta rumpan till dem. Något hände med vävstolen samtidigt som något tunt och hårt gled runt hennes hals. Drogs åt med en knyck. Hon kunde inte andas, men denna gång var det inte inbillning. I panik flyttade hon tillbaka vikten och vävstolen slog om igen. Trycket runt halsen lättade när metallkedjan gled genom sin ölja. Ett hundkoppel? Hon darrade okontrollerat men lyckades hålla paniken borta. Hon hade så när tagit död på sig. Hur hade det gått till?

Hon tog några djupa andetag och försökte tänka ut hur vävstolen fungerade. Fick upp en schematisk skiss i huvudet med block, taljor och matematiska formler. Hon upptäckte att hon visste hur hon kunde räkna ut hur mycket mer kraft ett rep kunde utverka om det löpte genom block och taljor. Uppskattade sin egen vikt till sextio kilo och kunde med lätthet räkna ut med vilken kraft hon skulle bli strypt om hon satte sig på de åtta pedalerna längst till vänster. Inte för att det hjälpte henne särskilt mycket, men det var en ledtråd till hennes yrke. Inte hörde det väl till allmänbildningen att ha den typen av formler i huvudet? Kunde hon jobba med något mekaniskt? Någon typ av tekniker eller ingenjör kanske?

Utmattad av tankearbetet blundade hon och sveptes med av huvudvärken. Kastades mellan pulser av smärta. Var hon drogad? Den starka huvudvärken och illamåendet sammanknippade hon med någon slags drog. Droger i oövervakade drinkar? Att inte minnas något dagen därpå. Men man glömde inte bort vem man själv var? Någonting mer måste ha hänt.

Hon snyftade. Det sved till i ögonlocken när tårarna bröt fram. Hon gav efter för sin självömkan och grät. Hulkade och illtjöt om vartannat.

När tårarna tagit slut och halsen var hes summerade hon det lilla hon visste om sig själv. Hon var en otränad svensk kvinna i yngre medelåldern med ett teknikorienterat yrke, språkkunskaper och inte främmande för klubbar och uteliv. Det var som ett sandkorn i universum. Nästan ingenting. Allt annat var borta.

Plötslig hörde hon ett stön från andra änden av rummet, och det karaktäristiska ljudet av ännu en hink som fylldes.